Sitter och sammanfattar mina tankar inför min vecka som gästbloggare i Alingsås Tidning.
Varför fattar man de beslut man fattar? Varför har JAG fattat de beslut jag har fattat?
Jag valde att flytta hemifrån, i alla fall på sätt och vis när jag var 17 eftersom jag sökte till gymnasieskola 75 mil hemifrån.
Det fanns ju en tanke med det, jag ville gå estetisk linje och det fanns inte överallt på den tiden, jag gick andra året på S-linjen och hade ändå varit ledig ett år mellan gymnasiet och nian och jag kände hur tiden rann i väg för mig.... jag började känna mig gammal...herregud vilken åldersångest jag hade.
Så man kunde söka estetisk variant av S-linjen i tvåan vilket jag gjorde och kom in.
Packade mina prylar i ett antal väskor och satte mig på ett tåg mot Sandviken, ett ställe jag aldrig hade varit. Ingen förälder som följde med mig, mamma vägrade för hon "klarade inte att åka tåget ensam hem" sedan.
Hon vinkade inte ens av mig vid bussen som tog mig från lilla Tibro till järnvägsstationen i Skövde.
Där fick jag sitta och vänta mitt i natten på mitt tåg eftersom det gick vid 5 på morgonen och jag fick ta bussen vid 21 från Tibro för någon buss däremellan gick inte.
Tur att det iaf var augusti.
Några banarbetare förbarmade sig över mig. jag undrar vad de egentligen tänkte om mig när de frågade vad i helvete jag gjorde där mitt i natten. De bjöd in mig och jag fick både kaffe och mackor.
Tåget gick sedan via Örebro och Stockholm och jag var livrädd att missa min station, för jag hade ju inte en aning om hur det såg ut i Sandviken ens. Visste inte om det var en stor eller liten stad. Internet fanns inte 1991......
Väl på plats så hade husmor, fina fina Grete förbarmat sig över mig efter att vi hade pratat i telefonen. Hon var husmor på det elevhem jag skulle bo på och hon tyckte det var synd och skam att jag skulle behöva gå från stationen. Det var inte långt, men jag hade ju ganska mycket packning och hade en karta som var kopierad från telefonkatalogens kartor för att hitta.
Redan där i bilen kände jag att Grete skulle komma att betyda mycket för mig. Och det gjorde hon under det året som var något av det mest turbulenta i mitt liv, men också ett år som skulle forma mig för all framtid. Det var fruktansvärt jobbigt ekonomiskt för till en början hade jag bara studiebidraget. Och det fick jag ändå tjata mig till från mamma, hon hade ju samma hyra nu som när jag bodde hemma och tyckte att hon hade rätt till iaf några hundralappar av tusenlappen det var. 750 kronor gick direkt till min hyra och då var bara frukosten inräknad, alla andra måltider skulle resterande 300 kronor ta hand om.
Grete och skolkuratorn hjälpte mig att få ett extra tillägg och inakorderingstillägg plus att jag hittade extrajobb.
Grete var en mamma... det var tydligt.
När internet började komma runt 94-95 var jag sambo med en datanörd (ja jag dras till dem) och vi var några av de första som hade internet som privatpersoner iaf i västra Götaland. Med internets hjälp hittade jag snart Grete och vi hade en sporadisk kontakt under många år.
Och varje jävla år sa jag att jag måste upp till Sandviken igen. Det kändes som att det inte var avslutat.
Jag hoppade av gymnasiet efter tvåan, alltså gick jag bara ett år i Sandviken.
Jag hade inget stöd från några föräldrar som betonade vikten av att inte ge upp.
Som ni kommer att läsa i min gästblogg i Alingsås tidning (jag kommer lägga upp de inläggen här också) så är jag inlärd med att blir livet jobbigt, så löser man det genom att börja om, dvs flytta.
Så jag flyttade "hem" igen efter ett år......
Men det bestämdes över en natt, precis som mina föräldrar gjorde. Jag hade gått upp nära 20 kilo i Sandviken vilket var en stor förlust eftersom jag svalt ner mig själv 30 kilo i ettan på gymnasiet.
Jag kom hem till Tibro som misslyckad, gått upp i vikt, gick inte i gymnasiet, tog inte studenten, var ensam...som fan.
En kompis från förr dök upp...EN... men hon står mig nära än i dag. Utan henne, hennes bubbla, åtskilliga flaskor Guntrum Riesling och besök på Hotell Snickaren hade jag nog flyttat några gånger till.
Grete då?
Jo jag behövde avslut. Det var ofta som jag hälsade på Sandviken i mina drömmar och mitt undermedvetna signalerade hela tiden till mig att det fanns ouppklarade saker och känslor där uppe.
Så blev det sommaren 2014, jag hade ÄNTLIGEN tagit körkort, hade världens bästa bil (En gigantisk Ford Explorer) och min son ville att vi skulle göra något några dagar bara han och jag.
Jag hade Grete på min Facebook och skrev till henne. Hon och hennes sambo hade tagit över driften av elevhemmet och gjort om det till ett vandrarhem, så jag kunde komma dit och bo i mitt eget gamla rum, som ju var fullt av minnen precis som hela huset.
vi rullade in på gården en regnig eftermiddag i juni och spenderade några dagar i Sandviken och Gävle. Hälsade på en kompis som fortfarande bodde kvar, ett kärt återseende som också blev av tack vara Facebook.
Jag har svårt att beskriva vad jag kände för Grete, hon precis som flera andra kvinnor jag mött genom åren har slagit an till något inom mig. Jag var 41 men ville bara krypa upp i hennes famn och bli tröstad. För vad vet jag inte men hon hade den inverkan på mig.
Hon tog till sig min son direkt och gav honom en fickpeng (över 200 kr) att shoppa för. Hon berättade att hon förlorat sin dotter för en del år sedan och det var en sorg för henne.
Några månader senare får jag veta att Grete haft problem med sin mage och behövde åka in på sjukhus. Det visade sig (om jag minns helt rätt, det är lite dimmigt kring detta) att hon hade en stor tumör i magen och bara några dagar senare hade hon somnat in.
Jag är så glad att jag äntligen kom i väg. Jag vet att Grete var glad över att träffa mig.
Min son blev arg. Alla jag tycker om går och dör, var hans reaktion och jag förstår honom. Jag kände precis lika dant.
Kommentera