Måndag
Man kommer till en punkt i livet när det gäller att göra ett val, eller flera och det spelar ingen roll vad man har med sig i ryggsäcken eller vad valen handlar om, för hur man än väljer så blir ju framtiden ”lidande”.
Jag är i dag 44 år. Det känns väldigt underligt att vara så pass gammal. Min mamma blev bara tio år äldre än jag är idag. Att jag bara skulle ha tio år kvar att leva känns helt galet. Det funkar liksom inte med bara tio år. Då hinner jag inte hälften av alla saker jag vill uppleva och klara av.
Min uppväxt är kantad av dåliga val, impulsiva val och händelser som jag själv inte haft någon som helst makt över. Mina föräldrar var inte mogna att vara föräldrar, de var vid närmare eftertanke förmodligen inte mogna nog att ta hand om sig själva ens, men de gjorde så gott de kunde med de förutsättningar de hade. Det är så jag måste tänka för om jag bara tänker att de var klantiga och idioter så skulle jag fyllas av sådant hat och sådan bitterhet att det skulle äta upp mig innifrån.
Hat är ingen lösning på något, hat tar så fruktansvärt mycket energi att man inte orkar med något annat. Hat försurar livet. Jag gillar inte att hata. Jag väljer att tro att de tio adresser jag hade de första tio åren i mitt liv var mina föräldrars lösningar på problem som de inte kunde hantera på något annat vis än att just flytta.
Någon bästa vän hade jag aldrig, jag hann liksom aldrig få den kontakten med någon så att den gav mig det förtroendet. Vi flyttade ju så fort jag kände mig någorlunda rotad. Jag gillade att flytta, det var roligt. Mina föräldrar var glada och de blev avslappnade när vi kommit till den nya adressen, men efter något halvår hände det saker. Folk kom och knackade på dörren med knivar i handen, arga chefer kom och ringde på och frågade var min pappa var, för han skulle vara på jobbet, räkningar kom och mamma grät och pappa skrek. Pappa drack en hel del, det kunde mamma göra också när det var fest. Det hände att de slogs, det hände att pappa kräktes i hallen eller att han stod i köket och hotade att ta livet av sig inför både oss barn och gäster vi hade.
Och sen flyttade vi.
Man kommer till en punkt i livet när det gäller att göra ett val, eller flera och det spelar ingen roll vad man har med sig i ryggsäcken eller vad valen handlar om, för hur man än väljer så blir ju framtiden ”lidande”.
Jag är i dag 44 år. Det känns väldigt underligt att vara så pass gammal. Min mamma blev bara tio år äldre än jag är idag. Att jag bara skulle ha tio år kvar att leva känns helt galet. Det funkar liksom inte med bara tio år. Då hinner jag inte hälften av alla saker jag vill uppleva och klara av.
Min uppväxt är kantad av dåliga val, impulsiva val och händelser som jag själv inte haft någon som helst makt över. Mina föräldrar var inte mogna att vara föräldrar, de var vid närmare eftertanke förmodligen inte mogna nog att ta hand om sig själva ens, men de gjorde så gott de kunde med de förutsättningar de hade. Det är så jag måste tänka för om jag bara tänker att de var klantiga och idioter så skulle jag fyllas av sådant hat och sådan bitterhet att det skulle äta upp mig innifrån.
Hat är ingen lösning på något, hat tar så fruktansvärt mycket energi att man inte orkar med något annat. Hat försurar livet. Jag gillar inte att hata. Jag väljer att tro att de tio adresser jag hade de första tio åren i mitt liv var mina föräldrars lösningar på problem som de inte kunde hantera på något annat vis än att just flytta.
Någon bästa vän hade jag aldrig, jag hann liksom aldrig få den kontakten med någon så att den gav mig det förtroendet. Vi flyttade ju så fort jag kände mig någorlunda rotad. Jag gillade att flytta, det var roligt. Mina föräldrar var glada och de blev avslappnade när vi kommit till den nya adressen, men efter något halvår hände det saker. Folk kom och knackade på dörren med knivar i handen, arga chefer kom och ringde på och frågade var min pappa var, för han skulle vara på jobbet, räkningar kom och mamma grät och pappa skrek. Pappa drack en hel del, det kunde mamma göra också när det var fest. Det hände att de slogs, det hände att pappa kräktes i hallen eller att han stod i köket och hotade att ta livet av sig inför både oss barn och gäster vi hade.
Och sen flyttade vi.
Kommentera