tjockamamman.blogg.se

....allt bara snurrar och jag klarar inte att stoppa.
Hela mitt liv har jag råkat ut för när livet går i spinn, jag har hållit mig fast så länge det gått och sen när jag ramlat av har jag fått resa mig upp på egen hand.
Så var det när jag var barn, tonåring och även till stor del som vuxen.
Jag slutade be om hjälp.
För jag fick svaret "du klarar alltid"
Men det är ju för att jag har varit tvungen.
Mitt första steg att be om hjälp med saker jag inte reder ut själv var när jag gick till läkaren 2002 för att få hjälp med övervikt. Det gick ju inte så bra, så det tog ju några år innan jag sökte hjälp igen och fick operationen.
I helgen insåg jag att jag behöver mer hjälp....för jag orkar inte med livet.
Jag har hela tiden haft annat runt mig, övergreppen, min uppväxt, min övervikt..nu är de knutarna upplösta. Det är saker jag bär med mig men jag har gått vidare....
Då kommer livet...eller arbetslivet.
Tvivel. Funderingar. Stress. Press.
Sista veckorna har jag börjat gråta i samma sekund som jag startar bilen för att köra hem. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så totalt utmattad.
Jag har inte vaknat utsövd på evigheter och jag som alltid, hela livet har haft svårt att somna, däckar direkt om jag inte sysselsätter mig med något i tv-soffan.
Konstant hög puls och efter lunch är jag slut, helt tömd.
Orkar inte träna, fast jag vet att jag mår bra.
Är rädd att det här måendet ska få vikten att gå upp igen.
Skrev en begäran om tid till min vårdcentral via "mina vårdkontakter" i helgen.
Det var tungt.
Att erkänna att jag reder inte ut detta.
Fick mail i morse från en sköterska som fick mig att börja gråta.
"Det låter fruktansvärt och ohållbart. Har lämnat över till ditt team som ska göra av sig till dig i morgon, hör du inget ring för en akut tid'
Någon som faktiskt höll med. Ändå berättade jag inte hela situationen.

Tror dock att det märks på mig...att jag snart knäcks. Hade möte med chefen om hur jag ska lägga upp arbetet sista tiden.
Det sista hon sa var att prio ett måste vara journalanteckningarna. "något kan ju hända, om du bryter benet och blir sjukskriven måste ju någon annan kunna ta vid och utan journalanteckningarna går ju inte det"
Bryta benet? Då kan jag väl skriva och sammanställa? Hon ser, fast hon bara varit min chef i någon månad.