Har funderat..Har ju haft lite tid till det.
Min läkare och jag pratade länge och väl om mitt liv senaste femton åren.
Chefstjänst med flytt till Stockholm utan bostad
Flytt till Göteborg (efter ett år) sambo, dåligt jobb.
Grannar som höll mig vaken, sov inte en hel natt på sju månader.
Cellförändringar på livmodern, operation.
Mamma dog hastigt utan förvarning
Problem att bli gravid.
Födde sonen, havandeskapsförgiftning, störtförlossning, barn som inte sov, aldrig...aldrig
Skilsmässa, fruktansvärt smutsig, vårdnadstvist
Träffade min man men hade några riktigt jobbiga år första åren. Trots det höll vi ihop.
Köpte hus.
Ivf-behandling
Gravid
Havandeskapsförgiftning igen, värre denna gång.
Jobb som fick mig att må skit
Gastric bypass.
Stress på jobbet konstant i två år
..........och under de åren har jag inte en jävla dag varit sjukskriven eller hemma mer än vid mammas bortgång och mina operationer/förlossningar.
Jag har dessutom med mig att vi flyttade minst en gång per år hela min uppväxt
Jag har bearbetat min uppväxt och insett att det inte bara varit de fysiska sexuella övergreppen som jag varit utsatt för utan massa annat.
Min förra chef påtalade att jag måste sluta vara duktig flicka och be om mer stöd, inte bara köra mitt eget race.
Men när jag varje gång under hela uppväxten, varje gång jag bett om hjälp har blivit tilltryckt eller misstrodd.....eller inte trodd...eller varför inte fått kommentarer som "ja men det där fixar du väl själv, du som är så stark" då slutar man be om hjälp.....
Samma sak hände ju på detta jobbet också, jag sprang efter chefen i korridoren och ropade efter hjälp med en fråga och fick svaret : Lös det, det fixar ju du, det är ju din styrka att tänja utanför boxen"
Samma chef alltså, som så till mig att be mer om hjälp ett halvår senare.
Kanske var det därför jag blev utsatt, för att de som utsatte mig, mina egna närmste, visste att jag inte skulle be någon om hjälp, och om jag gjorde det skulle jag inte bli trodd?
I dag är jag sjukskriven.
Min styrka tog slut.
Jag har fattats i 40 år... faktiskt. Rätt trött på det nu.
Funderar på mitt yrkesval. Socialsekreterare. Är det rätt?
Ska jag fortsätta med det som jag faktiskt drömde om i många år, och riskera att hamna här igen och igen.
Eller ska jag börja tänka om? Börja jobba med behandling, som kurator eller terapeut?
Jag hatar iaf att de personer som smutsade ner min barndom fortfarande påverkar mig dagligen
Kommentera