tjockamamman.blogg.se

Hela mitt liv har jag varit stark och haft ett gott självförtroende. Jag har stått pall mot mycket skit utom en sak.....
Hjärnspökena.
Tex:
Jag går och handlar, detta är "mitt gamla jag". Jag- 110+ kg.
Jag vill ha godis, jag vill ha kakor, jag vill ha skräpmat men jag är rädd för att folk ska se min kundvagn och bli äcklade, säga något, visa en reaktion...för det gör folk.... ofta
Tack vare mobilen har jag kunnat låtsas att jag vid hyllorna pratar med nån.

- vad ville du ha? Choklad? Ok nån särskild? Vaddå inte vet? Jag tar både snickers och mars då. Vet du om xx vill ha också? Vilka fler kommer? Ska jag plocka godis också!?! Ooookej. Hur mycket då?

Och så där kunde jag hålla på. Som om folk inte fattade att jag åt iaf...

Nu väger jag typ 64 kilo ...och varje gång jag stoppar något onyttigt i varukorgen så försöker jag hitta nån ursäkt. Jag köper i bland en påse bullar till frysen, lördagsgodis till familjen eller efterrätt till fredagen...och jag vänder mig alltid om och kollar om någon verkar intresserad av vad jag plockar på mig, har till och med startat nån krystad konversation med kassörskan för att offentliggöra att chipsen är till min man.
De där spökena som förpestat hela mitt liv gick inte att operera bort...